Min psykolog frågade om anledningen till att jag förträngt bort allt ur minnet som varit bra i mitt liv berodde på att det gjorde för ont att minnas. Att jag för att kunna lämna det ryggen och börja om var tvungen att dissociera bort det. Annars skulle jag inte kunnat överleva, det hade varit för sorgligt.
Jag har aldrig tänkt på det så, men jag tror det finns en poäng i det, även om det var omedvetet. Jag vet inte om jag hade kunnat leva med sorgen om den kommit i all sin kraft då, jag var inte redo. Nu kommer den, och jag vet inte om jag är redo fortfarande, men jag måste försöka hantera det, för det är som en kraftfull våg som inte går att hålla tillbaka längre. Var mindfull och surfa på känslan, säger L. Men hur surfar man på en tsunami? Jag måste överleva det. Men nu måste jag dessutom mer än så. Det är inte tillräckligt för mig att bara överleva längre, det är inget liv i längden. Nu är det min tur att äntligen få börja leva och känna glädje i livet. Och då måste jag tydligen surfa på den kraftfulla våg av sorg och depression som vill dränka mig. Och jag ska lyckas.
onsdag 30 juni 2010
Tomhet
Tomheten är svår. Den tar över och lägger som en dimma runt allting. Allt blir oformligt och luddigt i kanterna och det går inte att få något grepp om saker.
Det enda sätt jag har att hantera tomheten är att skriva. Tänka går inte, jag kan inte formulera en enda tanke i huvudet. Fast det brukar komma ut skrift, det är som om fingrarna lever sitt eget liv, utan att jag kan styra det. Så när jag inte ens kan skriva är det illa. Då har tomheten vunnit och det är det värsta. Om tomheten vinner finns inget kvar, då finns det inget hopp. Och det är jävligt skrämmande.
Så jag försöker skriva. Att tänka har jag gett upp, just nu är skrivandet mitt enda hopp för att få klarhet i saker. Jag måste skriva ner det och ta med det till psykologen. Jag berättade igår att jag slängt alla mina dagböcker från barndomen när jag bröt med allt och försökte skapa ett nytt liv.
Nu kan jag känna att jag ångrar det lite. När allt dyker upp huller om buller, minnen och flashbacks och mardrömmar, hade det varit lättare att ha något svart på vitt som berättade hur det var, hur jag upplevde saker.
Men jag var tvungen att slänga allt, jag hade inget annat val. Jag hade inte kunnat överleva utan att vända allt ryggen, förtränga det och låtsas som att det aldrig funnits. Börja om helt på nytt. Skapa en helt ny person. Utan förflutet, bara nutid och framtid. Och jag fortsatte så, under åren som gått är minnet luddigt, det har hela tiden varit framtiden jag levt för, att det ska bli bättre.
Så har det varit under alla år, det har blivit bättre och det har varit sämre. Och ibland har det varit riktigt jävla dåligt. Som i vår. Nu går det inte länge, jag måste försöka på ett annat sätt. Ta hjälp. Därför har jag nu min psykolog P, läkaren och samtalskontakten L. Med hjälp av dem ska jag försöka bygga nåt nytt, som blir bättre än det jag försökte bygga själv under alla år, det liv som rasade ihop alldeles under det senaste året.
Nu kan det bli bättre på riktigt, med deras hjälp kan jag bygga en mer stabil grund för ett liv än vad jag lyckades med på egen hand i slutet av tonåren. Då var jag ensam i världen. Nu har jag åtminstone tre personer som hjälper mig professionellt. Och så har jag D och S och K. Och några till faktiskt. Det är inte illa. Från att ha varit fullständigt ensam i hela världen till att ha minst sex personer som ställer upp för en till 100 %. Ganska bra jobbat Changeling.
Det enda sätt jag har att hantera tomheten är att skriva. Tänka går inte, jag kan inte formulera en enda tanke i huvudet. Fast det brukar komma ut skrift, det är som om fingrarna lever sitt eget liv, utan att jag kan styra det. Så när jag inte ens kan skriva är det illa. Då har tomheten vunnit och det är det värsta. Om tomheten vinner finns inget kvar, då finns det inget hopp. Och det är jävligt skrämmande.
Så jag försöker skriva. Att tänka har jag gett upp, just nu är skrivandet mitt enda hopp för att få klarhet i saker. Jag måste skriva ner det och ta med det till psykologen. Jag berättade igår att jag slängt alla mina dagböcker från barndomen när jag bröt med allt och försökte skapa ett nytt liv.
Nu kan jag känna att jag ångrar det lite. När allt dyker upp huller om buller, minnen och flashbacks och mardrömmar, hade det varit lättare att ha något svart på vitt som berättade hur det var, hur jag upplevde saker.
Men jag var tvungen att slänga allt, jag hade inget annat val. Jag hade inte kunnat överleva utan att vända allt ryggen, förtränga det och låtsas som att det aldrig funnits. Börja om helt på nytt. Skapa en helt ny person. Utan förflutet, bara nutid och framtid. Och jag fortsatte så, under åren som gått är minnet luddigt, det har hela tiden varit framtiden jag levt för, att det ska bli bättre.
Så har det varit under alla år, det har blivit bättre och det har varit sämre. Och ibland har det varit riktigt jävla dåligt. Som i vår. Nu går det inte länge, jag måste försöka på ett annat sätt. Ta hjälp. Därför har jag nu min psykolog P, läkaren och samtalskontakten L. Med hjälp av dem ska jag försöka bygga nåt nytt, som blir bättre än det jag försökte bygga själv under alla år, det liv som rasade ihop alldeles under det senaste året.
Nu kan det bli bättre på riktigt, med deras hjälp kan jag bygga en mer stabil grund för ett liv än vad jag lyckades med på egen hand i slutet av tonåren. Då var jag ensam i världen. Nu har jag åtminstone tre personer som hjälper mig professionellt. Och så har jag D och S och K. Och några till faktiskt. Det är inte illa. Från att ha varit fullständigt ensam i hela världen till att ha minst sex personer som ställer upp för en till 100 %. Ganska bra jobbat Changeling.
Sista juni
Jaha, den här bloggen började ju inte så bra... Inga inlägg...
Jag har känt mig så otroligt tom på sista tiden. Jag kan inte tänka och har inget att säga. Inte till nån. Trots att depressionen är mycket bättre. Jag har mått rätt bra. Men har ändå inga ord. Jag har i och för sig bara varit utskriven från avdelningen i en dryg vecka, inser jag när jag tittar i almanackan, så man kanske inte kan förvänta sig att man ska hoppa högt av lycka. Men jag hade åtminstone önskat att jag kände mig mindre tom.
Nästan tre månader har jag spenderat på sluten psykiatrisk avdelning. För depression. Det är svårt att tänka sig att jag var där så länge. Det kändes inte som så lång tid, förutom att det var en halvmeter snö när jag blev inlagd och högsommar när jag kom ut. Så tid hade ju uppenbarligen gått. Fast jag har ingen riktig uppfattning om hur länge. Och jag ska aldrig mer dit, det har jag i alla fall bestämt mig för.
Inte ens till psykologen eller samtalsstödet har jag något att säga. Men samtalsstödet, som jag i fortsättningen kallar L, verkade i alla fall glad över att midsommar hade gått bra. Den spenderades med ca 15 andra i en lummig villaträdgård. Och jag lyckades vara rätt social och stannade hyfsat länge (även om jag var den första som gick).
I måndags träffade jag B, som jag lärde känna på avdelningen. Det kändes väldigt bra att träffa honom, jag kunde slappna av och behövde inte spela nån roll. Han har ju sett mig gråtandes och mitt i panikattacker, så jag behöver inte låtsas inför honom. Vi drack öl, åt sushi och spelade biljard. Det var en bra dag. Men idag är inte bra.
Jag vaknade mitt i en obehaglig dröm, och ångesten från drömmen vill inte släppa. Det är som att jag inte lyckas vakna ordentligt, trots att jag inte ens minns vad jag drömde längre. Ångesten bara ligger och lurar under ytan, trots att jag inte ens minns vad jag drömde ändå. Men jag har ändå lyckats göra en del idag: träffat L, varit i stan och köpt blommor och nya möbler till balkongen. Så jag kanske ska vara nöjd med det och nu bara försöka hantera ångesten så mycket jag kan. I natt kommer D hem igen. Det ska bli skönt. Jag har saknat honom.
Jag har känt mig så otroligt tom på sista tiden. Jag kan inte tänka och har inget att säga. Inte till nån. Trots att depressionen är mycket bättre. Jag har mått rätt bra. Men har ändå inga ord. Jag har i och för sig bara varit utskriven från avdelningen i en dryg vecka, inser jag när jag tittar i almanackan, så man kanske inte kan förvänta sig att man ska hoppa högt av lycka. Men jag hade åtminstone önskat att jag kände mig mindre tom.
Nästan tre månader har jag spenderat på sluten psykiatrisk avdelning. För depression. Det är svårt att tänka sig att jag var där så länge. Det kändes inte som så lång tid, förutom att det var en halvmeter snö när jag blev inlagd och högsommar när jag kom ut. Så tid hade ju uppenbarligen gått. Fast jag har ingen riktig uppfattning om hur länge. Och jag ska aldrig mer dit, det har jag i alla fall bestämt mig för.
Inte ens till psykologen eller samtalsstödet har jag något att säga. Men samtalsstödet, som jag i fortsättningen kallar L, verkade i alla fall glad över att midsommar hade gått bra. Den spenderades med ca 15 andra i en lummig villaträdgård. Och jag lyckades vara rätt social och stannade hyfsat länge (även om jag var den första som gick).
I måndags träffade jag B, som jag lärde känna på avdelningen. Det kändes väldigt bra att träffa honom, jag kunde slappna av och behövde inte spela nån roll. Han har ju sett mig gråtandes och mitt i panikattacker, så jag behöver inte låtsas inför honom. Vi drack öl, åt sushi och spelade biljard. Det var en bra dag. Men idag är inte bra.
Jag vaknade mitt i en obehaglig dröm, och ångesten från drömmen vill inte släppa. Det är som att jag inte lyckas vakna ordentligt, trots att jag inte ens minns vad jag drömde längre. Ångesten bara ligger och lurar under ytan, trots att jag inte ens minns vad jag drömde ändå. Men jag har ändå lyckats göra en del idag: träffat L, varit i stan och köpt blommor och nya möbler till balkongen. Så jag kanske ska vara nöjd med det och nu bara försöka hantera ångesten så mycket jag kan. I natt kommer D hem igen. Det ska bli skönt. Jag har saknat honom.
måndag 21 juni 2010
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)