Några dagars semester

Imorgon åker vi iväg ett par dagar. Jag hoppas det blir bra. Jag oroar mig alltid för mycket vid resor, att det inte ska bli lyckat och att det är mitt fel. Eftersom det oftast är jag som har bokat resan och hittat på vart vi ska.

Men jag ska försöka att inte oroa mig. Det blir som det blir. Vädret ska vara fint, så då borde det bli bra. Vi ska mest strosa runt, bada och äta gott. Jag har hittat en bra restaurang som har ok vegetariskt alternativ, som jag vill gå på bland annat.

Det blir bra. Klart det blir!

Fredag

Igår var jag hos psykologen. Vi pratade om att jag oroade mig för att åka till mina gamla hemtrakter på semestern. Träffa personer som påminner mig om det jag inte vill tänka på. Vara på välbekanta platser från förr.

Jag måste få bort laddningen kring dessa personer och platser. För de har egentligen ingenting med övergreppen att göra, de bara påminner mig om det för att de fanns där då. Jag vill ha en oladdad relation till dem, en relation som bygger på nuet, inte det förflutna.

Och enda sättet att göra det är att åka dit, träffa dem och vara där. Försöka fokusera på nuet bara. Jag hoppas det ska gå bra. Det hoppas jag verkligen.

Igår träffade jag några vänner på kvällen på ett uteställe. Jag fick panik nästan direkt. Tunnelsyn och som lock för öronen och hyperventilation. Jag försökte dölja det, eftersom jag skämdes över att må dåligt när jag träffade vänner och gjorde trevliga saker. Men jag ska jobba på att inte skämmas för det. Det är inte mitt fel. Jag måste kunna få känna mig avslappnad och vara som jag är, även om det innebär panik- och ångestattacker ibland. Den igår var inte så kraftig, jag blev mest tyst och innesluten i mig själv.

Idag ska jag träffa dem igen. Jag hoppas det går bättre. Om inte annat så för D:s skull. H*n förtjänar att få ha det bra, träffa folk och göra roliga saker, inte bli innestängd hemma med mig dag efter dag.

Det jobbiga är att vi mest umgås med mina vänner nu för tiden. Det gör att det är mycket beroende av mig om vi ska träffa folk och göra något. Det är lite pressande faktiskt. Men jag vet inte vad jag ska göra åt det. Jag skulle önska att h*n hade sina egna vänner och umgicks med dem oberoende av mig. Men så är det tyvärr inte.

Sommarstiltje

Nu har det gått ett tag sedan jag skrev igen. Det har varit fantastiskt varmt och jag har inte suttit så mycket framför datorn utan gjort mer somriga saker som att bada och sola :)

Jag försöker så mycket jag kan att vara i nuet, medvetet närvarande och njuta av stunden, precis som P säger att jag ska. Och spara de jobbiga tankarna och känslorna till terapin. När jag går därifrån lämnar jag det tunga där.

Det låter enkelt, men är fruktansvärt svårt. Men jag tränar på det. Ibland funkar det. Ibland kan jag bara njuta av solen och värmen och trevligt sällskap utan att något annat stör. Jag blir glad när jag inser att det funkar, för det är så skönt. Så oerhört skönt att slippa ha rädslan och ångesten och oron krypande i kroppen, även om det kanske bara är för några ögonblick.

Vi kommer åka på lite semester också. Bara i Sverige, men det ska bli skönt att komma bort lite. Jag hoppas det blir bra. Jag har svårt för att låta bli att oroa mig för hur D har lidit av att jag mått dåligt det senaste året. Jag vill så gärna att h*n ska få må bra och slippa tänka på och oroa sig för mig. Att h*n stannat kvar och inte lämnat är också helt otroligt. Fast jag är rädd för att det kanske inte håller så länge till. Därför känns det viktigt att vara glad och trevlig nu på semestern, så mycket jag bara kan.

Jag vet att det inte är mitt ansvar hur D mår och vad h*n gör, om h*n stannar hos mig eller går. Men jag känner ändå skuldkänslor och känslor av att det är mitt fel. Hur mycket jag är logiskt inser att det inte är så är det otroligt svårt att ändra de känslorna. De följer ingen logik.

Skön sommarhelg

Helgen har varit jättemysig, för första gången på länge! Vädret har varit helt underbart så jag har varit ute med D både lördag och söndag, badat, njutit av solen osv. Det kändes väldigt somrigt och bra.

Det kan nog bli en bra sommar det här trots allt. Betydligt bättre än förra året i alla fall. Jag kan se fram emot sommaren och tänka att det kommer bli mysigt. Det kunde jag inte innan, så det borde vara ett tecken på att depressionen börjar ge med sig. Äntligen.

Obehagliga drömmar

Jag har hamnat i en period när jag drömmer väldigt mycket. Det är jobbigt eftersom det mest är obehagliga drömmar. På samma sätt som jag i vaket tillstånd undviker känslor och tankar som är jobbiga så vill jag helst sova utan drömmar. Men nu är jag alltså inne i en drömperiod.

Det har varit lite svårt att förklara för P vad det är som är jobbigt i drömmarna. Mardrömmar är en sak, när man vaknar kallsvettig och alldeles skräckslagen. Men de flesta drömmar är bara fyllda av en obehaglig känsla, det jag drömmer om är i sig inget skrämmande, men det känns ändå fruktansvärt obehagligt och jag vaknar med en obehagskänsla som sitter i länge.

Men jag tror att jag har kommit på vad det är som är så obehagligt. Det är att nu och förr blandas.  Förr inkräktar på nuet. Så länge de är skilda åt kan jag hantera det hyfsat. Men när de blandas så jag inte vet vad som är nu och då, vad som är det verkliga, det som händer på riktigt. Och det är jävligt obehagligt.

Morgonångest

Det kryper i kroppen, pirrar i magen och händerna skakar. Jag vet inte var ångesten kommer ifrån, kan inte minnas att jag drömde något speciellt i natt.

Hela dagen idag är ganska tom. Jag ska till psykologen i eftermiddag och hade egentligen tänkt gå och träna på förmiddagen, men jag vaknade försent så jag hinner inte det.

Suck träningen. Jag måste verkligen komma igång. Livet känns inte lättare med all den övervikt som har kommit det senaste året när jag mått dåligt. Jag vill bara krypa ner och gömma mig när jag ser mig själv. Jag skäms! Men ändå är det så svårt att komma igång och göra något åt det :(

Ledsenhet

Jag har känt mig så ledsen hela dagen idag. Som att jag ska börja gråta vilken sekund som helst hela tiden. Det är konstigt det där med gråten, jag är livrädd för den. Jag vet inte varför, men det är extremt ångestladdat för mig att gråta. När gråten ligger och lurar under ytan hela tiden som i dag går jag runt med en ganska konstant hög ångestnivå, vilket gör att jag mår ännu sämre.

Men det kommer lite tårar ibland i alla fall. Före denna våren hade jag inte gråtit på jättemånga år, jag kunde inte gråta. Det jobbiga är att jag gråter inte tillräckligt, jag får inte ut allt så det kan kännas som en lättnad att gråta. Det ger mest ångest och gör mig fullständigt slut. Men P och L säger att jag måste lära mig gråta igen för att det ska ge mig lättnad.

På något sätt lärde jag mig av med att gråta någon gång när jag var liten. Hur och varför vet jag inte riktigt, jag kan inte minnas det. Men nu måste jag lära mig att gråta igen. Det är ett av mina projekt i sommar, att lära mig att gråta. Det låter lite sorgligt. Men förhoppningsvis kan det lära mig att komma i bättre kontakt med mina känslor, och gråten och ledsenheten är en känsla jag måste komma i kontakt med.

P kallar det jag ägnar mig åt för "dissociativa affektundvikanden", jag är helt enkelt rädd för känslor och tränger bort dem. Terapin ska bland annat hjälpa mig att sluta med det, sluta vara rädd för känslor och tränga bort dem. För att i stället känna. Det är jätteläskigt. Men de säger att det kommer hjälpa mig att må mycket bättre.

Besök på jobbet

Idag var jag på jobbet och åt lunch med de närmaste kollegorna. Alla jag träffade verkade väldigt glada att se mig, så det kändes bra.

Fast besöket var rätt utmattande också, jag känner mig helt slut nu. Jag är inte riktigt van vid så många människor på en gång som pratar så mycket. Men det var väl ändå bra att komma dit, jag behöver börja fundera på när och hur jag ska börja jobba igen.

Det bara snurrar i huvudet nu, jag är riktigt trött. Hade egentligen behövt handla lite mat på hemvägen, men det orkade jag inte. Ska försöka vila en stund och se om jag orkar gå ut igen om ett tag.