Toppenkväll

Jag var på popaganda igår. Belle&Sebastian, Robyn och First Aid Kit spelade, bland annat. Det var jättebra, Robyn var grym!

Idag ska jag gå och äta middag med D på ett italienskt ställe här i närheten. Det känns som en bra helg det här.

Nu får det räcka

Jag orkar faktiskt inte må dåligt längre. Så känns det. De senaste veckorna har jag väntat på att den där uppgivenhetskänslan som jag levt med så länge ska komma. Känslan av att det är lika bra att ge upp. Men den kommer inte. I stället växer känslan av att nu får det räcka med att må dåligt, jag orkar det inte längre, sig starkare och starkare.

Det är väl positivt antar jag. Kanske beror det på att innan var jag deprimerad och nu är jag inte det, även om jag är fruktansvärt ledsen över det som hänt med D. Konstigt är det hur som helst. Men samtidigt lite fridfullt. Jag kan vara ledsen och gråta, men jag känner ändå ett lugn, en känsla av att jag kommer klara det och det kommer ordna sig. Och gråten läker.

Väldigt länge grät jag aldrig. Ja förutom någon enstaka gång när jag var fullständigt utmattad och jättefull samtidigt, men aldrig annars.

De senaste veckorna har jag gråtit mer än vad jag någonsin gjort i hela mitt liv. Det är som att jag glömt hur man gjorde men nu har kommit på det igen. Första gångerna jag grät kändes det fruktansvärt hemskt. Jag förknippade gråt med uppgivenhetskänslan. Men efter några gånger insåg jag att det inte var så farligt. Att det faktiskt lättade lite när jag grät.

Det är faktiskt en skön insikt. Det finns hopp. Det finns en framtid, även om jag nu inte vet hur den ser ut.

Tid för psykologen

Om några timmar ska jag träffa P. Det känns som extremt längesedan sist, även om det bara är fyra veckor. Men det har hänt så otroligt mycket.

Jag är lite rädd för att jag kommer komma dit och inte få ur mig ett ord. Men jag tror inte det. Jag har funderat en del på sista tiden och kommit fram till att ett av mina största problem just nu är att jag inte kan prata om saker.

Det är som att det blir fullständigt tomt i huvudet och jag får inte ur mig ett ord. För att jag skäms så mycket när jag hör mig själv prata om saker. Jag kan inte ta orden i min mun. Att säga "jag blev utsatt för sexuella övergrepp när jag var barn" är fullständigt omöjligt att säga. Och skammen och skuldkänslorna blir på nåt sätt ännu tyngre när jag håller det inom mig.

För vad jag behöver just nu är att prata om saker. Bara prata och prata, för då kan jag förminska skamkänslorna lite för varje gång. Varje gång jag säger det skäms jag lite, lite mindre. Så i höst ska jag verkligen anstränga mig för att försöka prata ur mig allt, allt.

Snart är semesterplågan över

Nu är det inte så många dagar kvar tills psykologen är tillbaka från semestern. Åh vad jag längtar. Den senaste veckan har känts speciellt tung och om jag inte visste att det bara är 5 dagar kvar nu vet jag inte hur jag skulle stått ut. Det är så mycket kaos i huvudet nu att jag behöver min trygga plats, lugnet som finns där. Snälla, kan inte tiden gå lite fortare!

White material

Filmen var otroligt bra. Men hemsk. Isabelle Huppert var fantastisk.

Hur fördriver man tiden?

Det känns som att jag fått så otroligt mycket tid nu, jag vet inte vad jag ska ta mig till. Hemma kunde man bara hänga och tiden gick. Men nu går tiden så fruktansvärt långsamt och jag har inget att göra. Jag måste göra nånting hela tiden känns det som. Annars får jag panik.

Idag lunchade jag med en vän. Promenerade lite. Kollade i affärer. Och klockan är bara halv tre! Jag vet inte vad jag ska hitta på, klarar inte av att bara sitta här. Det blir nog bio idag igen. Funderar på denna.

När ljuset tänds

Jag kom precis hem från bio, jag såg den israelisk-palestinska filmen Ajami. En otroligt stark och gripande berättelse som du absolut ska se om du får möjlighet. Den kändes som ett knytnävsslag i magen.

När ljuset tändes och eftertexterna börjat rulla kände jag mig för ett ögonblick som någon annan. Allt som snurrat och orsakat kaos i huvudet var borta och jag kände mig helt tom. Fast på ett skönt sätt. Jag älskar ögonblicket när ljuset börjar tändas och man vaknar till som ur en dvala och för några få sekunder vet man inte vad som är verklighet.

Det är bra att få lite perspektiv på saker också, det är så lätt att bli fullständigt uppslukad av sina egna problem. När allt kommer omkring har jag det trots allt ganska bra.

När jag kom ut från bion hade det regnat och luften kändes ren och lätt att andas. Nu sjunker jag ner i soffan, lyssnar på Bob hund och läser Nina Hemmingssons fantastiska "Jag är din flickvän nu". Som sagt, jag kunde ha det värre.

Sämre än djur

Jag har ingen tv i lägenheten jag lånar, så jag fördriver tiden med att titta på SVT play. I kväll såg jag en dokumentär med titeln "Sämre än djur". 

Se den.

Den handlar om två homosexuella unga från hederskulturer och vilka problem de fick möta när de kom ut. Mycket starka berättelser. Som satte igång mina tankar.

Jag har så svårt att förhålla mig till hedersproblematiken, för på så många sätt påminner den om min egen bakgrund, tankestrukturen i sekten jag växte upp inom. Inte bara i hur man ser på homosexuella, utan hela det kulturella tänkesättet kring heder.

Fast i samhället jag växte upp i pratade man aldrig om begreppet heder. Det fanns heller aldrig någon risk att man skulle bli mördad. Utfrusen och betraktad som död om man inte följde reglerna, ja. Men inte mördad. Och det är en oerhört stor skillnad.

Därför får jag alltid så dåligt samvete när jag tänker på likheterna som trots allt finns. För det går inte att jämföra. Inte på något sätt. Och ändå så är det så likt.

Jag behöver inte skaffa mig skyddad identitet för att jag är rädd för mitt liv. Det är jag glad för. Men det gör ändå ont att inte kunna ha kontakt med medlemmar i familjen som valt den andra sidan. Jag bryr mig fortfarande om dem. Speciellt mina småsyskon, som jag tog hand om som en extramamma när mamma inte klarade av det. Det gör ont att tänka att vi aldrig kommer att träffas mer. Men jag har sörjt och kommit över det.

Eller jag trodde i alla fall det tills förra året, när småsyskonen plötsligt ramlade in i mitt liv med buller och bång. Det var det som triggade i gång depressionen. Panikattackerna. Jag var skyddslös.

Jag kunde inte göra något annat än hjälpa dem, återigen ta rollen som deras extramamma. Men det slet. Och gjorde ont. Till slut orkade jag inte mer. Jag var psykiskt och fysiskt slut. Att jag samtidigt hade en fysisk sjukdom som tvingade mig att äta starka smärtstillande och opereras två gånger och att allting var skit på jobbet och jag var fullständigt utmattad gjorde inte saken bättre. Det var dömt att misslyckas.

Så jag kraschade. Hamnade på psyket. Kraschade igen. Och nu håller jag på att resa mig. Sakta men säkert.

Det är tufft nu. Det gör ont att det just nu inte fungerar mellan D och mig. Men jag försöker ta en dag i taget. Och använda min styrka. Det både gör ont och värmer i själen när jag hör om vilka problem andra har. Det är otroligt tragiskt att de måste gå igenom det de har gått igenom. Men jag blir imponerad och värmd av deras styrka. Och det får mig på något absurt bakvänt sätt att känna mig mindre ensam. Och det känns skönt. För jag känner mig verkligen ensam i kväll.

Promenader mot en bättre framtid

Jag har varit extremt dålig på att träna senaste halvåret. Eller motionera eller röra på mig överhuvud taget. Men i dag ska det vara slut på det. Jag har börjat promenera (jag skulle vilja säga powerwalka, men det är nog att överskatta min egen kondition för tillfället). Tre halvsnabba halvtimmespromenader har det blivit idag. Det tycker jag är en bra början på vägen mot mitt nya, bättre liv.

Det blir några sådana här mjukstartsdagar till, sedan lägger jag in 45 minuter på gymmet på schemat också. Det känns som att det skulle vara så lätt att gå under just nu, gå sönder och inte orka mer, men det tänker jag inte göra. När depressionen släppte så fick jag en styrka som jag inte känt på länge, en inre kraft som jag glömt bort om jag nånsin haft. Den får driva mig nu ett tag, när det inte finns någon annan drivkraft till hands.

Jag antar att den funnits där tidigare, eftersom folk brukade säga att jag var så stark. Men det var längesen nu. Jag vill tro att denna nya styrka är en mer positiv kraft än den som fanns tidigare, som kan hjälpa mig att få ordning på mitt liv på ett bra sätt. För nu är det verkligen på tiden att det blir bättre.

Sorgset slut på en bra sommar

Jaha. Nu börjar sommaren snart ta slut. Den har varit jättebra. Faktiskt. Det känns väldigt skönt.

Fast den slutade i sorg. D och jag har bestämt oss för att ta en paus. Så nu sitter jag ensam i stan i en kompis lägenhet som jag lånat några veckor. Jag kände att jag var tvungen att komma hemifrån, jag klarade inte av att gå där och låtsas som om ingenting hänt.

Jag vet ingenting just nu. Det känns som att bottnen tyckts bort och jag svävar ovanför ett svart hål utan botten. Jag har ingen aning om vad som kommer hända nu. Och jag är livrädd. Vi har bestämt att inte ses nu på några veckor så länge jag bor här. Fast jag tror inte några veckor räcker, det är ju ingen tid alls. Så jag vet inte vad som händer sen. Och just nu orkar jag inte tänka på det.

Jag försöker bara klara en dag i taget. Och stå ut 1,5 vecka till tills P är tillbaka från semestern. Hur nu det ska gå.

Jag är så fruktansvärt, otroligt ledsen.