Jag orkar faktiskt inte må dåligt längre. Så känns det. De senaste veckorna har jag väntat på att den där uppgivenhetskänslan som jag levt med så länge ska komma. Känslan av att det är lika bra att ge upp. Men den kommer inte. I stället växer känslan av att nu får det räcka med att må dåligt, jag orkar det inte längre, sig starkare och starkare.
Det är väl positivt antar jag. Kanske beror det på att innan var jag deprimerad och nu är jag inte det, även om jag är fruktansvärt ledsen över det som hänt med D. Konstigt är det hur som helst. Men samtidigt lite fridfullt. Jag kan vara ledsen och gråta, men jag känner ändå ett lugn, en känsla av att jag kommer klara det och det kommer ordna sig. Och gråten läker.
Väldigt länge grät jag aldrig. Ja förutom någon enstaka gång när jag var fullständigt utmattad och jättefull samtidigt, men aldrig annars.
De senaste veckorna har jag gråtit mer än vad jag någonsin gjort i hela mitt liv. Det är som att jag glömt hur man gjorde men nu har kommit på det igen. Första gångerna jag grät kändes det fruktansvärt hemskt. Jag förknippade gråt med uppgivenhetskänslan. Men efter några gånger insåg jag att det inte var så farligt. Att det faktiskt lättade lite när jag grät.
Det är faktiskt en skön insikt. Det finns hopp. Det finns en framtid, även om jag nu inte vet hur den ser ut.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar