Nu var det ett tag sen jag skrev. Livet var riktigt, riktigt jobbigt och svårt ett tag i höstas och jag hade ingen som helst kraft. Men nu är det mycket lättare.
Jag har varit ute på långresa och precis kommit hem. Igår började jag på nytt jobb. Ett riktigt bra jobb som jag är väldigt glad över. D och jag har flyttat ihop igen.
Livet känns ljusare och lättare än på mycket länge. Det känns som att det finns hopp. Och det känns spännande.
tisdag 4 januari 2011
lördag 2 oktober 2010
torsdag 2 september 2010
Tillbaka på jobbet
Nu har jag börjat jobba igen. Det känns bra, jag har faktiskt längtat efter att komma igång med något nu de senaste veckorna.
De är väldigt snälla och måna om att det ska gå bra och att jag får göra det i mitt eget tempo också. Skönt.
Jag har flyttat hem igen nu också. Killen jag lånade lägenheten av är tillbaka. Så nu vet jag inte vad som händer. Det är väl bara att vänta och se.
De är väldigt snälla och måna om att det ska gå bra och att jag får göra det i mitt eget tempo också. Skönt.
Jag har flyttat hem igen nu också. Killen jag lånade lägenheten av är tillbaka. Så nu vet jag inte vad som händer. Det är väl bara att vänta och se.
lördag 28 augusti 2010
Toppenkväll
Jag var på popaganda igår. Belle&Sebastian, Robyn och First Aid Kit spelade, bland annat. Det var jättebra, Robyn var grym!
Idag ska jag gå och äta middag med D på ett italienskt ställe här i närheten. Det känns som en bra helg det här.
Idag ska jag gå och äta middag med D på ett italienskt ställe här i närheten. Det känns som en bra helg det här.
onsdag 25 augusti 2010
Nu får det räcka
Jag orkar faktiskt inte må dåligt längre. Så känns det. De senaste veckorna har jag väntat på att den där uppgivenhetskänslan som jag levt med så länge ska komma. Känslan av att det är lika bra att ge upp. Men den kommer inte. I stället växer känslan av att nu får det räcka med att må dåligt, jag orkar det inte längre, sig starkare och starkare.
Det är väl positivt antar jag. Kanske beror det på att innan var jag deprimerad och nu är jag inte det, även om jag är fruktansvärt ledsen över det som hänt med D. Konstigt är det hur som helst. Men samtidigt lite fridfullt. Jag kan vara ledsen och gråta, men jag känner ändå ett lugn, en känsla av att jag kommer klara det och det kommer ordna sig. Och gråten läker.
Väldigt länge grät jag aldrig. Ja förutom någon enstaka gång när jag var fullständigt utmattad och jättefull samtidigt, men aldrig annars.
De senaste veckorna har jag gråtit mer än vad jag någonsin gjort i hela mitt liv. Det är som att jag glömt hur man gjorde men nu har kommit på det igen. Första gångerna jag grät kändes det fruktansvärt hemskt. Jag förknippade gråt med uppgivenhetskänslan. Men efter några gånger insåg jag att det inte var så farligt. Att det faktiskt lättade lite när jag grät.
Det är faktiskt en skön insikt. Det finns hopp. Det finns en framtid, även om jag nu inte vet hur den ser ut.
Det är väl positivt antar jag. Kanske beror det på att innan var jag deprimerad och nu är jag inte det, även om jag är fruktansvärt ledsen över det som hänt med D. Konstigt är det hur som helst. Men samtidigt lite fridfullt. Jag kan vara ledsen och gråta, men jag känner ändå ett lugn, en känsla av att jag kommer klara det och det kommer ordna sig. Och gråten läker.
Väldigt länge grät jag aldrig. Ja förutom någon enstaka gång när jag var fullständigt utmattad och jättefull samtidigt, men aldrig annars.
De senaste veckorna har jag gråtit mer än vad jag någonsin gjort i hela mitt liv. Det är som att jag glömt hur man gjorde men nu har kommit på det igen. Första gångerna jag grät kändes det fruktansvärt hemskt. Jag förknippade gråt med uppgivenhetskänslan. Men efter några gånger insåg jag att det inte var så farligt. Att det faktiskt lättade lite när jag grät.
Det är faktiskt en skön insikt. Det finns hopp. Det finns en framtid, även om jag nu inte vet hur den ser ut.
tisdag 24 augusti 2010
Tid för psykologen
Om några timmar ska jag träffa P. Det känns som extremt längesedan sist, även om det bara är fyra veckor. Men det har hänt så otroligt mycket.
Jag är lite rädd för att jag kommer komma dit och inte få ur mig ett ord. Men jag tror inte det. Jag har funderat en del på sista tiden och kommit fram till att ett av mina största problem just nu är att jag inte kan prata om saker.
Det är som att det blir fullständigt tomt i huvudet och jag får inte ur mig ett ord. För att jag skäms så mycket när jag hör mig själv prata om saker. Jag kan inte ta orden i min mun. Att säga "jag blev utsatt för sexuella övergrepp när jag var barn" är fullständigt omöjligt att säga. Och skammen och skuldkänslorna blir på nåt sätt ännu tyngre när jag håller det inom mig.
För vad jag behöver just nu är att prata om saker. Bara prata och prata, för då kan jag förminska skamkänslorna lite för varje gång. Varje gång jag säger det skäms jag lite, lite mindre. Så i höst ska jag verkligen anstränga mig för att försöka prata ur mig allt, allt.
Jag är lite rädd för att jag kommer komma dit och inte få ur mig ett ord. Men jag tror inte det. Jag har funderat en del på sista tiden och kommit fram till att ett av mina största problem just nu är att jag inte kan prata om saker.
Det är som att det blir fullständigt tomt i huvudet och jag får inte ur mig ett ord. För att jag skäms så mycket när jag hör mig själv prata om saker. Jag kan inte ta orden i min mun. Att säga "jag blev utsatt för sexuella övergrepp när jag var barn" är fullständigt omöjligt att säga. Och skammen och skuldkänslorna blir på nåt sätt ännu tyngre när jag håller det inom mig.
För vad jag behöver just nu är att prata om saker. Bara prata och prata, för då kan jag förminska skamkänslorna lite för varje gång. Varje gång jag säger det skäms jag lite, lite mindre. Så i höst ska jag verkligen anstränga mig för att försöka prata ur mig allt, allt.
torsdag 19 augusti 2010
Snart är semesterplågan över
Nu är det inte så många dagar kvar tills psykologen är tillbaka från semestern. Åh vad jag längtar. Den senaste veckan har känts speciellt tung och om jag inte visste att det bara är 5 dagar kvar nu vet jag inte hur jag skulle stått ut. Det är så mycket kaos i huvudet nu att jag behöver min trygga plats, lugnet som finns där. Snälla, kan inte tiden gå lite fortare!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)