Detta jävla liv

Varför ska det vara så vansinnigt svårt?

Tillbaka på jobbet

Nu har jag börjat jobba igen. Det känns bra, jag har faktiskt längtat efter att komma igång med något nu de senaste veckorna.

De är väldigt snälla och måna om att det ska gå bra och att jag får göra det i mitt eget tempo också. Skönt.

Jag har flyttat hem igen nu också. Killen jag lånade lägenheten av är tillbaka. Så nu vet jag inte vad som händer. Det är väl bara att vänta och se.

Toppenkväll

Jag var på popaganda igår. Belle&Sebastian, Robyn och First Aid Kit spelade, bland annat. Det var jättebra, Robyn var grym!

Idag ska jag gå och äta middag med D på ett italienskt ställe här i närheten. Det känns som en bra helg det här.

Nu får det räcka

Jag orkar faktiskt inte må dåligt längre. Så känns det. De senaste veckorna har jag väntat på att den där uppgivenhetskänslan som jag levt med så länge ska komma. Känslan av att det är lika bra att ge upp. Men den kommer inte. I stället växer känslan av att nu får det räcka med att må dåligt, jag orkar det inte längre, sig starkare och starkare.

Det är väl positivt antar jag. Kanske beror det på att innan var jag deprimerad och nu är jag inte det, även om jag är fruktansvärt ledsen över det som hänt med D. Konstigt är det hur som helst. Men samtidigt lite fridfullt. Jag kan vara ledsen och gråta, men jag känner ändå ett lugn, en känsla av att jag kommer klara det och det kommer ordna sig. Och gråten läker.

Väldigt länge grät jag aldrig. Ja förutom någon enstaka gång när jag var fullständigt utmattad och jättefull samtidigt, men aldrig annars.

De senaste veckorna har jag gråtit mer än vad jag någonsin gjort i hela mitt liv. Det är som att jag glömt hur man gjorde men nu har kommit på det igen. Första gångerna jag grät kändes det fruktansvärt hemskt. Jag förknippade gråt med uppgivenhetskänslan. Men efter några gånger insåg jag att det inte var så farligt. Att det faktiskt lättade lite när jag grät.

Det är faktiskt en skön insikt. Det finns hopp. Det finns en framtid, även om jag nu inte vet hur den ser ut.

Tid för psykologen

Om några timmar ska jag träffa P. Det känns som extremt längesedan sist, även om det bara är fyra veckor. Men det har hänt så otroligt mycket.

Jag är lite rädd för att jag kommer komma dit och inte få ur mig ett ord. Men jag tror inte det. Jag har funderat en del på sista tiden och kommit fram till att ett av mina största problem just nu är att jag inte kan prata om saker.

Det är som att det blir fullständigt tomt i huvudet och jag får inte ur mig ett ord. För att jag skäms så mycket när jag hör mig själv prata om saker. Jag kan inte ta orden i min mun. Att säga "jag blev utsatt för sexuella övergrepp när jag var barn" är fullständigt omöjligt att säga. Och skammen och skuldkänslorna blir på nåt sätt ännu tyngre när jag håller det inom mig.

För vad jag behöver just nu är att prata om saker. Bara prata och prata, för då kan jag förminska skamkänslorna lite för varje gång. Varje gång jag säger det skäms jag lite, lite mindre. Så i höst ska jag verkligen anstränga mig för att försöka prata ur mig allt, allt.

Snart är semesterplågan över

Nu är det inte så många dagar kvar tills psykologen är tillbaka från semestern. Åh vad jag längtar. Den senaste veckan har känts speciellt tung och om jag inte visste att det bara är 5 dagar kvar nu vet jag inte hur jag skulle stått ut. Det är så mycket kaos i huvudet nu att jag behöver min trygga plats, lugnet som finns där. Snälla, kan inte tiden gå lite fortare!

White material

Filmen var otroligt bra. Men hemsk. Isabelle Huppert var fantastisk.

Hur fördriver man tiden?

Det känns som att jag fått så otroligt mycket tid nu, jag vet inte vad jag ska ta mig till. Hemma kunde man bara hänga och tiden gick. Men nu går tiden så fruktansvärt långsamt och jag har inget att göra. Jag måste göra nånting hela tiden känns det som. Annars får jag panik.

Idag lunchade jag med en vän. Promenerade lite. Kollade i affärer. Och klockan är bara halv tre! Jag vet inte vad jag ska hitta på, klarar inte av att bara sitta här. Det blir nog bio idag igen. Funderar på denna.

När ljuset tänds

Jag kom precis hem från bio, jag såg den israelisk-palestinska filmen Ajami. En otroligt stark och gripande berättelse som du absolut ska se om du får möjlighet. Den kändes som ett knytnävsslag i magen.

När ljuset tändes och eftertexterna börjat rulla kände jag mig för ett ögonblick som någon annan. Allt som snurrat och orsakat kaos i huvudet var borta och jag kände mig helt tom. Fast på ett skönt sätt. Jag älskar ögonblicket när ljuset börjar tändas och man vaknar till som ur en dvala och för några få sekunder vet man inte vad som är verklighet.

Det är bra att få lite perspektiv på saker också, det är så lätt att bli fullständigt uppslukad av sina egna problem. När allt kommer omkring har jag det trots allt ganska bra.

När jag kom ut från bion hade det regnat och luften kändes ren och lätt att andas. Nu sjunker jag ner i soffan, lyssnar på Bob hund och läser Nina Hemmingssons fantastiska "Jag är din flickvän nu". Som sagt, jag kunde ha det värre.

Sämre än djur

Jag har ingen tv i lägenheten jag lånar, så jag fördriver tiden med att titta på SVT play. I kväll såg jag en dokumentär med titeln "Sämre än djur". 

Se den.

Den handlar om två homosexuella unga från hederskulturer och vilka problem de fick möta när de kom ut. Mycket starka berättelser. Som satte igång mina tankar.

Jag har så svårt att förhålla mig till hedersproblematiken, för på så många sätt påminner den om min egen bakgrund, tankestrukturen i sekten jag växte upp inom. Inte bara i hur man ser på homosexuella, utan hela det kulturella tänkesättet kring heder.

Fast i samhället jag växte upp i pratade man aldrig om begreppet heder. Det fanns heller aldrig någon risk att man skulle bli mördad. Utfrusen och betraktad som död om man inte följde reglerna, ja. Men inte mördad. Och det är en oerhört stor skillnad.

Därför får jag alltid så dåligt samvete när jag tänker på likheterna som trots allt finns. För det går inte att jämföra. Inte på något sätt. Och ändå så är det så likt.

Jag behöver inte skaffa mig skyddad identitet för att jag är rädd för mitt liv. Det är jag glad för. Men det gör ändå ont att inte kunna ha kontakt med medlemmar i familjen som valt den andra sidan. Jag bryr mig fortfarande om dem. Speciellt mina småsyskon, som jag tog hand om som en extramamma när mamma inte klarade av det. Det gör ont att tänka att vi aldrig kommer att träffas mer. Men jag har sörjt och kommit över det.

Eller jag trodde i alla fall det tills förra året, när småsyskonen plötsligt ramlade in i mitt liv med buller och bång. Det var det som triggade i gång depressionen. Panikattackerna. Jag var skyddslös.

Jag kunde inte göra något annat än hjälpa dem, återigen ta rollen som deras extramamma. Men det slet. Och gjorde ont. Till slut orkade jag inte mer. Jag var psykiskt och fysiskt slut. Att jag samtidigt hade en fysisk sjukdom som tvingade mig att äta starka smärtstillande och opereras två gånger och att allting var skit på jobbet och jag var fullständigt utmattad gjorde inte saken bättre. Det var dömt att misslyckas.

Så jag kraschade. Hamnade på psyket. Kraschade igen. Och nu håller jag på att resa mig. Sakta men säkert.

Det är tufft nu. Det gör ont att det just nu inte fungerar mellan D och mig. Men jag försöker ta en dag i taget. Och använda min styrka. Det både gör ont och värmer i själen när jag hör om vilka problem andra har. Det är otroligt tragiskt att de måste gå igenom det de har gått igenom. Men jag blir imponerad och värmd av deras styrka. Och det får mig på något absurt bakvänt sätt att känna mig mindre ensam. Och det känns skönt. För jag känner mig verkligen ensam i kväll.

Promenader mot en bättre framtid

Jag har varit extremt dålig på att träna senaste halvåret. Eller motionera eller röra på mig överhuvud taget. Men i dag ska det vara slut på det. Jag har börjat promenera (jag skulle vilja säga powerwalka, men det är nog att överskatta min egen kondition för tillfället). Tre halvsnabba halvtimmespromenader har det blivit idag. Det tycker jag är en bra början på vägen mot mitt nya, bättre liv.

Det blir några sådana här mjukstartsdagar till, sedan lägger jag in 45 minuter på gymmet på schemat också. Det känns som att det skulle vara så lätt att gå under just nu, gå sönder och inte orka mer, men det tänker jag inte göra. När depressionen släppte så fick jag en styrka som jag inte känt på länge, en inre kraft som jag glömt bort om jag nånsin haft. Den får driva mig nu ett tag, när det inte finns någon annan drivkraft till hands.

Jag antar att den funnits där tidigare, eftersom folk brukade säga att jag var så stark. Men det var längesen nu. Jag vill tro att denna nya styrka är en mer positiv kraft än den som fanns tidigare, som kan hjälpa mig att få ordning på mitt liv på ett bra sätt. För nu är det verkligen på tiden att det blir bättre.

Sorgset slut på en bra sommar

Jaha. Nu börjar sommaren snart ta slut. Den har varit jättebra. Faktiskt. Det känns väldigt skönt.

Fast den slutade i sorg. D och jag har bestämt oss för att ta en paus. Så nu sitter jag ensam i stan i en kompis lägenhet som jag lånat några veckor. Jag kände att jag var tvungen att komma hemifrån, jag klarade inte av att gå där och låtsas som om ingenting hänt.

Jag vet ingenting just nu. Det känns som att bottnen tyckts bort och jag svävar ovanför ett svart hål utan botten. Jag har ingen aning om vad som kommer hända nu. Och jag är livrädd. Vi har bestämt att inte ses nu på några veckor så länge jag bor här. Fast jag tror inte några veckor räcker, det är ju ingen tid alls. Så jag vet inte vad som händer sen. Och just nu orkar jag inte tänka på det.

Jag försöker bara klara en dag i taget. Och stå ut 1,5 vecka till tills P är tillbaka från semestern. Hur nu det ska gå.

Jag är så fruktansvärt, otroligt ledsen.

Några dagars semester

Imorgon åker vi iväg ett par dagar. Jag hoppas det blir bra. Jag oroar mig alltid för mycket vid resor, att det inte ska bli lyckat och att det är mitt fel. Eftersom det oftast är jag som har bokat resan och hittat på vart vi ska.

Men jag ska försöka att inte oroa mig. Det blir som det blir. Vädret ska vara fint, så då borde det bli bra. Vi ska mest strosa runt, bada och äta gott. Jag har hittat en bra restaurang som har ok vegetariskt alternativ, som jag vill gå på bland annat.

Det blir bra. Klart det blir!

Fredag

Igår var jag hos psykologen. Vi pratade om att jag oroade mig för att åka till mina gamla hemtrakter på semestern. Träffa personer som påminner mig om det jag inte vill tänka på. Vara på välbekanta platser från förr.

Jag måste få bort laddningen kring dessa personer och platser. För de har egentligen ingenting med övergreppen att göra, de bara påminner mig om det för att de fanns där då. Jag vill ha en oladdad relation till dem, en relation som bygger på nuet, inte det förflutna.

Och enda sättet att göra det är att åka dit, träffa dem och vara där. Försöka fokusera på nuet bara. Jag hoppas det ska gå bra. Det hoppas jag verkligen.

Igår träffade jag några vänner på kvällen på ett uteställe. Jag fick panik nästan direkt. Tunnelsyn och som lock för öronen och hyperventilation. Jag försökte dölja det, eftersom jag skämdes över att må dåligt när jag träffade vänner och gjorde trevliga saker. Men jag ska jobba på att inte skämmas för det. Det är inte mitt fel. Jag måste kunna få känna mig avslappnad och vara som jag är, även om det innebär panik- och ångestattacker ibland. Den igår var inte så kraftig, jag blev mest tyst och innesluten i mig själv.

Idag ska jag träffa dem igen. Jag hoppas det går bättre. Om inte annat så för D:s skull. H*n förtjänar att få ha det bra, träffa folk och göra roliga saker, inte bli innestängd hemma med mig dag efter dag.

Det jobbiga är att vi mest umgås med mina vänner nu för tiden. Det gör att det är mycket beroende av mig om vi ska träffa folk och göra något. Det är lite pressande faktiskt. Men jag vet inte vad jag ska göra åt det. Jag skulle önska att h*n hade sina egna vänner och umgicks med dem oberoende av mig. Men så är det tyvärr inte.

Sommarstiltje

Nu har det gått ett tag sedan jag skrev igen. Det har varit fantastiskt varmt och jag har inte suttit så mycket framför datorn utan gjort mer somriga saker som att bada och sola :)

Jag försöker så mycket jag kan att vara i nuet, medvetet närvarande och njuta av stunden, precis som P säger att jag ska. Och spara de jobbiga tankarna och känslorna till terapin. När jag går därifrån lämnar jag det tunga där.

Det låter enkelt, men är fruktansvärt svårt. Men jag tränar på det. Ibland funkar det. Ibland kan jag bara njuta av solen och värmen och trevligt sällskap utan att något annat stör. Jag blir glad när jag inser att det funkar, för det är så skönt. Så oerhört skönt att slippa ha rädslan och ångesten och oron krypande i kroppen, även om det kanske bara är för några ögonblick.

Vi kommer åka på lite semester också. Bara i Sverige, men det ska bli skönt att komma bort lite. Jag hoppas det blir bra. Jag har svårt för att låta bli att oroa mig för hur D har lidit av att jag mått dåligt det senaste året. Jag vill så gärna att h*n ska få må bra och slippa tänka på och oroa sig för mig. Att h*n stannat kvar och inte lämnat är också helt otroligt. Fast jag är rädd för att det kanske inte håller så länge till. Därför känns det viktigt att vara glad och trevlig nu på semestern, så mycket jag bara kan.

Jag vet att det inte är mitt ansvar hur D mår och vad h*n gör, om h*n stannar hos mig eller går. Men jag känner ändå skuldkänslor och känslor av att det är mitt fel. Hur mycket jag är logiskt inser att det inte är så är det otroligt svårt att ändra de känslorna. De följer ingen logik.

Skön sommarhelg

Helgen har varit jättemysig, för första gången på länge! Vädret har varit helt underbart så jag har varit ute med D både lördag och söndag, badat, njutit av solen osv. Det kändes väldigt somrigt och bra.

Det kan nog bli en bra sommar det här trots allt. Betydligt bättre än förra året i alla fall. Jag kan se fram emot sommaren och tänka att det kommer bli mysigt. Det kunde jag inte innan, så det borde vara ett tecken på att depressionen börjar ge med sig. Äntligen.

Obehagliga drömmar

Jag har hamnat i en period när jag drömmer väldigt mycket. Det är jobbigt eftersom det mest är obehagliga drömmar. På samma sätt som jag i vaket tillstånd undviker känslor och tankar som är jobbiga så vill jag helst sova utan drömmar. Men nu är jag alltså inne i en drömperiod.

Det har varit lite svårt att förklara för P vad det är som är jobbigt i drömmarna. Mardrömmar är en sak, när man vaknar kallsvettig och alldeles skräckslagen. Men de flesta drömmar är bara fyllda av en obehaglig känsla, det jag drömmer om är i sig inget skrämmande, men det känns ändå fruktansvärt obehagligt och jag vaknar med en obehagskänsla som sitter i länge.

Men jag tror att jag har kommit på vad det är som är så obehagligt. Det är att nu och förr blandas.  Förr inkräktar på nuet. Så länge de är skilda åt kan jag hantera det hyfsat. Men när de blandas så jag inte vet vad som är nu och då, vad som är det verkliga, det som händer på riktigt. Och det är jävligt obehagligt.

Morgonångest

Det kryper i kroppen, pirrar i magen och händerna skakar. Jag vet inte var ångesten kommer ifrån, kan inte minnas att jag drömde något speciellt i natt.

Hela dagen idag är ganska tom. Jag ska till psykologen i eftermiddag och hade egentligen tänkt gå och träna på förmiddagen, men jag vaknade försent så jag hinner inte det.

Suck träningen. Jag måste verkligen komma igång. Livet känns inte lättare med all den övervikt som har kommit det senaste året när jag mått dåligt. Jag vill bara krypa ner och gömma mig när jag ser mig själv. Jag skäms! Men ändå är det så svårt att komma igång och göra något åt det :(

Ledsenhet

Jag har känt mig så ledsen hela dagen idag. Som att jag ska börja gråta vilken sekund som helst hela tiden. Det är konstigt det där med gråten, jag är livrädd för den. Jag vet inte varför, men det är extremt ångestladdat för mig att gråta. När gråten ligger och lurar under ytan hela tiden som i dag går jag runt med en ganska konstant hög ångestnivå, vilket gör att jag mår ännu sämre.

Men det kommer lite tårar ibland i alla fall. Före denna våren hade jag inte gråtit på jättemånga år, jag kunde inte gråta. Det jobbiga är att jag gråter inte tillräckligt, jag får inte ut allt så det kan kännas som en lättnad att gråta. Det ger mest ångest och gör mig fullständigt slut. Men P och L säger att jag måste lära mig gråta igen för att det ska ge mig lättnad.

På något sätt lärde jag mig av med att gråta någon gång när jag var liten. Hur och varför vet jag inte riktigt, jag kan inte minnas det. Men nu måste jag lära mig att gråta igen. Det är ett av mina projekt i sommar, att lära mig att gråta. Det låter lite sorgligt. Men förhoppningsvis kan det lära mig att komma i bättre kontakt med mina känslor, och gråten och ledsenheten är en känsla jag måste komma i kontakt med.

P kallar det jag ägnar mig åt för "dissociativa affektundvikanden", jag är helt enkelt rädd för känslor och tränger bort dem. Terapin ska bland annat hjälpa mig att sluta med det, sluta vara rädd för känslor och tränga bort dem. För att i stället känna. Det är jätteläskigt. Men de säger att det kommer hjälpa mig att må mycket bättre.

Besök på jobbet

Idag var jag på jobbet och åt lunch med de närmaste kollegorna. Alla jag träffade verkade väldigt glada att se mig, så det kändes bra.

Fast besöket var rätt utmattande också, jag känner mig helt slut nu. Jag är inte riktigt van vid så många människor på en gång som pratar så mycket. Men det var väl ändå bra att komma dit, jag behöver börja fundera på när och hur jag ska börja jobba igen.

Det bara snurrar i huvudet nu, jag är riktigt trött. Hade egentligen behövt handla lite mat på hemvägen, men det orkade jag inte. Ska försöka vila en stund och se om jag orkar gå ut igen om ett tag.

Sorgen är en kraftfull våg

Min psykolog frågade om anledningen till att jag förträngt bort allt ur minnet som varit bra i mitt liv berodde på att det gjorde för ont att minnas. Att jag för att kunna lämna det ryggen och börja om var tvungen att dissociera bort det. Annars skulle jag inte kunnat överleva, det hade varit för sorgligt.

Jag har aldrig tänkt på det så, men jag tror det finns en poäng i det, även om det var omedvetet. Jag vet inte om jag hade kunnat leva med sorgen om den kommit i all sin kraft då, jag var inte redo. Nu kommer den, och jag vet inte om jag är redo fortfarande, men jag måste försöka hantera det, för det är som en kraftfull våg som inte går att hålla tillbaka längre. Var mindfull och surfa på känslan, säger L. Men hur surfar man på en tsunami? Jag måste överleva det. Men nu måste jag dessutom mer än så. Det är inte tillräckligt för mig att bara överleva längre, det är inget liv i längden. Nu är det min tur att äntligen få börja leva och känna glädje i livet. Och då måste jag tydligen surfa på den kraftfulla våg av sorg och depression som vill dränka mig. Och jag ska lyckas.

Tomhet

Tomheten är svår. Den tar över och lägger som en dimma runt allting. Allt blir oformligt och luddigt i kanterna och det går inte att få något grepp om saker.

Det enda sätt jag har att hantera tomheten är att skriva. Tänka går inte, jag kan inte formulera en enda tanke i huvudet. Fast det brukar komma ut skrift, det är som om fingrarna lever sitt eget liv, utan att jag kan styra det. Så när jag inte ens kan skriva är det illa. Då har tomheten vunnit och det är det värsta. Om tomheten vinner finns inget kvar, då finns det inget hopp. Och det är jävligt skrämmande.

Så jag försöker skriva. Att tänka har jag gett upp, just nu är skrivandet mitt enda hopp för att få klarhet i saker. Jag måste skriva ner det och ta med det till psykologen. Jag berättade igår att jag slängt alla mina dagböcker från barndomen när jag bröt med allt och försökte skapa ett nytt liv.

Nu kan jag känna att jag ångrar det lite. När allt dyker upp huller om buller, minnen och flashbacks och mardrömmar, hade det varit lättare att ha något svart på vitt som berättade hur det var, hur jag upplevde saker.

Men jag var tvungen att slänga allt, jag hade inget annat val. Jag hade inte kunnat överleva utan att vända allt ryggen, förtränga det och låtsas som att det aldrig funnits. Börja om helt på nytt. Skapa en helt ny person. Utan förflutet, bara nutid och framtid. Och jag fortsatte så, under åren som gått är minnet luddigt, det har hela tiden varit framtiden jag levt för, att det ska bli bättre.

Så har det varit under alla år, det har blivit bättre och det har varit sämre. Och ibland har det varit riktigt jävla dåligt. Som i vår. Nu går det inte länge, jag måste försöka på ett annat sätt. Ta hjälp. Därför har jag nu min psykolog P, läkaren och samtalskontakten L. Med hjälp av dem ska jag försöka bygga nåt nytt, som blir bättre än det jag försökte bygga själv under alla år, det liv som rasade ihop alldeles under det senaste året.

Nu kan det bli bättre på riktigt, med deras hjälp kan jag bygga en mer stabil grund för ett liv än vad jag lyckades med på egen hand i slutet av tonåren. Då var jag ensam i världen. Nu har jag åtminstone tre personer som hjälper mig professionellt. Och så har jag D och S och K. Och några till faktiskt. Det är inte illa. Från att ha varit fullständigt ensam i hela världen till att ha minst sex personer som ställer upp för en till 100 %. Ganska bra jobbat Changeling.

Sista juni

Jaha, den här bloggen började ju inte så bra... Inga inlägg...

Jag har känt mig så otroligt tom på sista tiden. Jag kan inte tänka och har inget att säga. Inte till nån. Trots att depressionen är mycket bättre. Jag har mått rätt bra. Men har ändå inga ord. Jag har i och för sig bara varit utskriven från avdelningen i en dryg vecka, inser jag när jag tittar i almanackan, så man kanske inte kan förvänta sig att man ska hoppa högt av lycka. Men jag hade åtminstone önskat att jag kände mig mindre tom.

Nästan tre månader har jag spenderat på sluten psykiatrisk avdelning. För depression. Det är svårt att tänka sig att jag var där så länge. Det kändes inte som så lång tid, förutom att det var en halvmeter snö när jag blev inlagd och högsommar när jag kom ut. Så tid hade ju uppenbarligen gått. Fast jag har ingen riktig uppfattning om hur länge. Och jag ska aldrig mer dit, det har jag i alla fall bestämt mig för.

Inte ens till psykologen eller samtalsstödet har jag något att säga. Men samtalsstödet, som jag i fortsättningen kallar L, verkade i alla fall glad över att midsommar hade gått bra. Den spenderades med ca 15 andra i en lummig villaträdgård. Och jag lyckades vara rätt social och stannade hyfsat länge (även om jag var den första som gick).

I måndags träffade jag B, som jag lärde känna på avdelningen. Det kändes väldigt bra att träffa honom, jag kunde slappna av och behövde inte spela nån roll. Han har ju sett mig gråtandes och mitt i panikattacker, så jag behöver inte låtsas inför honom. Vi drack öl, åt sushi och spelade biljard. Det var en bra dag. Men idag är inte bra.

Jag vaknade mitt i en obehaglig dröm, och ångesten från drömmen vill inte släppa. Det är som att jag inte lyckas vakna ordentligt, trots att jag inte ens minns vad jag drömde längre. Ångesten bara ligger och lurar under ytan, trots att jag inte ens minns vad jag drömde ändå. Men jag har ändå lyckats göra en del idag: träffat L, varit i stan och köpt blommor och nya möbler till balkongen. Så jag kanske ska vara nöjd med det och nu bara försöka hantera ångesten så mycket jag kan. I natt kommer D hem igen. Det ska bli skönt. Jag har saknat honom.

Början

Första inlägget. Tomt i huvudet. Ingenting att säga. Så får det börja. Men det är ok.