Tomheten är svår. Den tar över och lägger som en dimma runt allting. Allt blir oformligt och luddigt i kanterna och det går inte att få något grepp om saker.
Det enda sätt jag har att hantera tomheten är att skriva. Tänka går inte, jag kan inte formulera en enda tanke i huvudet. Fast det brukar komma ut skrift, det är som om fingrarna lever sitt eget liv, utan att jag kan styra det. Så när jag inte ens kan skriva är det illa. Då har tomheten vunnit och det är det värsta. Om tomheten vinner finns inget kvar, då finns det inget hopp. Och det är jävligt skrämmande.
Så jag försöker skriva. Att tänka har jag gett upp, just nu är skrivandet mitt enda hopp för att få klarhet i saker. Jag måste skriva ner det och ta med det till psykologen. Jag berättade igår att jag slängt alla mina dagböcker från barndomen när jag bröt med allt och försökte skapa ett nytt liv.
Nu kan jag känna att jag ångrar det lite. När allt dyker upp huller om buller, minnen och flashbacks och mardrömmar, hade det varit lättare att ha något svart på vitt som berättade hur det var, hur jag upplevde saker.
Men jag var tvungen att slänga allt, jag hade inget annat val. Jag hade inte kunnat överleva utan att vända allt ryggen, förtränga det och låtsas som att det aldrig funnits. Börja om helt på nytt. Skapa en helt ny person. Utan förflutet, bara nutid och framtid. Och jag fortsatte så, under åren som gått är minnet luddigt, det har hela tiden varit framtiden jag levt för, att det ska bli bättre.
Så har det varit under alla år, det har blivit bättre och det har varit sämre. Och ibland har det varit riktigt jävla dåligt. Som i vår. Nu går det inte länge, jag måste försöka på ett annat sätt. Ta hjälp. Därför har jag nu min psykolog P, läkaren och samtalskontakten L. Med hjälp av dem ska jag försöka bygga nåt nytt, som blir bättre än det jag försökte bygga själv under alla år, det liv som rasade ihop alldeles under det senaste året.
Nu kan det bli bättre på riktigt, med deras hjälp kan jag bygga en mer stabil grund för ett liv än vad jag lyckades med på egen hand i slutet av tonåren. Då var jag ensam i världen. Nu har jag åtminstone tre personer som hjälper mig professionellt. Och så har jag D och S och K. Och några till faktiskt. Det är inte illa. Från att ha varit fullständigt ensam i hela världen till att ha minst sex personer som ställer upp för en till 100 %. Ganska bra jobbat Changeling.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar