Min psykolog frågade om anledningen till att jag förträngt bort allt ur minnet som varit bra i mitt liv berodde på att det gjorde för ont att minnas. Att jag för att kunna lämna det ryggen och börja om var tvungen att dissociera bort det. Annars skulle jag inte kunnat överleva, det hade varit för sorgligt.
Jag har aldrig tänkt på det så, men jag tror det finns en poäng i det, även om det var omedvetet. Jag vet inte om jag hade kunnat leva med sorgen om den kommit i all sin kraft då, jag var inte redo. Nu kommer den, och jag vet inte om jag är redo fortfarande, men jag måste försöka hantera det, för det är som en kraftfull våg som inte går att hålla tillbaka längre. Var mindfull och surfa på känslan, säger L. Men hur surfar man på en tsunami? Jag måste överleva det. Men nu måste jag dessutom mer än så. Det är inte tillräckligt för mig att bara överleva längre, det är inget liv i längden. Nu är det min tur att äntligen få börja leva och känna glädje i livet. Och då måste jag tydligen surfa på den kraftfulla våg av sorg och depression som vill dränka mig. Och jag ska lyckas.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar