Nu har det gått ett tag sedan jag skrev igen. Det har varit fantastiskt varmt och jag har inte suttit så mycket framför datorn utan gjort mer somriga saker som att bada och sola :)
Jag försöker så mycket jag kan att vara i nuet, medvetet närvarande och njuta av stunden, precis som P säger att jag ska. Och spara de jobbiga tankarna och känslorna till terapin. När jag går därifrån lämnar jag det tunga där.
Det låter enkelt, men är fruktansvärt svårt. Men jag tränar på det. Ibland funkar det. Ibland kan jag bara njuta av solen och värmen och trevligt sällskap utan att något annat stör. Jag blir glad när jag inser att det funkar, för det är så skönt. Så oerhört skönt att slippa ha rädslan och ångesten och oron krypande i kroppen, även om det kanske bara är för några ögonblick.
Vi kommer åka på lite semester också. Bara i Sverige, men det ska bli skönt att komma bort lite. Jag hoppas det blir bra. Jag har svårt för att låta bli att oroa mig för hur D har lidit av att jag mått dåligt det senaste året. Jag vill så gärna att h*n ska få må bra och slippa tänka på och oroa sig för mig. Att h*n stannat kvar och inte lämnat är också helt otroligt. Fast jag är rädd för att det kanske inte håller så länge till. Därför känns det viktigt att vara glad och trevlig nu på semestern, så mycket jag bara kan.
Jag vet att det inte är mitt ansvar hur D mår och vad h*n gör, om h*n stannar hos mig eller går. Men jag känner ändå skuldkänslor och känslor av att det är mitt fel. Hur mycket jag är logiskt inser att det inte är så är det otroligt svårt att ändra de känslorna. De följer ingen logik.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar