Igår var jag hos psykologen. Vi pratade om att jag oroade mig för att åka till mina gamla hemtrakter på semestern. Träffa personer som påminner mig om det jag inte vill tänka på. Vara på välbekanta platser från förr.
Jag måste få bort laddningen kring dessa personer och platser. För de har egentligen ingenting med övergreppen att göra, de bara påminner mig om det för att de fanns där då. Jag vill ha en oladdad relation till dem, en relation som bygger på nuet, inte det förflutna.
Och enda sättet att göra det är att åka dit, träffa dem och vara där. Försöka fokusera på nuet bara. Jag hoppas det ska gå bra. Det hoppas jag verkligen.
Igår träffade jag några vänner på kvällen på ett uteställe. Jag fick panik nästan direkt. Tunnelsyn och som lock för öronen och hyperventilation. Jag försökte dölja det, eftersom jag skämdes över att må dåligt när jag träffade vänner och gjorde trevliga saker. Men jag ska jobba på att inte skämmas för det. Det är inte mitt fel. Jag måste kunna få känna mig avslappnad och vara som jag är, även om det innebär panik- och ångestattacker ibland. Den igår var inte så kraftig, jag blev mest tyst och innesluten i mig själv.
Idag ska jag träffa dem igen. Jag hoppas det går bättre. Om inte annat så för D:s skull. H*n förtjänar att få ha det bra, träffa folk och göra roliga saker, inte bli innestängd hemma med mig dag efter dag.
Det jobbiga är att vi mest umgås med mina vänner nu för tiden. Det gör att det är mycket beroende av mig om vi ska träffa folk och göra något. Det är lite pressande faktiskt. Men jag vet inte vad jag ska göra åt det. Jag skulle önska att h*n hade sina egna vänner och umgicks med dem oberoende av mig. Men så är det tyvärr inte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar