Sämre än djur

Jag har ingen tv i lägenheten jag lånar, så jag fördriver tiden med att titta på SVT play. I kväll såg jag en dokumentär med titeln "Sämre än djur". 

Se den.

Den handlar om två homosexuella unga från hederskulturer och vilka problem de fick möta när de kom ut. Mycket starka berättelser. Som satte igång mina tankar.

Jag har så svårt att förhålla mig till hedersproblematiken, för på så många sätt påminner den om min egen bakgrund, tankestrukturen i sekten jag växte upp inom. Inte bara i hur man ser på homosexuella, utan hela det kulturella tänkesättet kring heder.

Fast i samhället jag växte upp i pratade man aldrig om begreppet heder. Det fanns heller aldrig någon risk att man skulle bli mördad. Utfrusen och betraktad som död om man inte följde reglerna, ja. Men inte mördad. Och det är en oerhört stor skillnad.

Därför får jag alltid så dåligt samvete när jag tänker på likheterna som trots allt finns. För det går inte att jämföra. Inte på något sätt. Och ändå så är det så likt.

Jag behöver inte skaffa mig skyddad identitet för att jag är rädd för mitt liv. Det är jag glad för. Men det gör ändå ont att inte kunna ha kontakt med medlemmar i familjen som valt den andra sidan. Jag bryr mig fortfarande om dem. Speciellt mina småsyskon, som jag tog hand om som en extramamma när mamma inte klarade av det. Det gör ont att tänka att vi aldrig kommer att träffas mer. Men jag har sörjt och kommit över det.

Eller jag trodde i alla fall det tills förra året, när småsyskonen plötsligt ramlade in i mitt liv med buller och bång. Det var det som triggade i gång depressionen. Panikattackerna. Jag var skyddslös.

Jag kunde inte göra något annat än hjälpa dem, återigen ta rollen som deras extramamma. Men det slet. Och gjorde ont. Till slut orkade jag inte mer. Jag var psykiskt och fysiskt slut. Att jag samtidigt hade en fysisk sjukdom som tvingade mig att äta starka smärtstillande och opereras två gånger och att allting var skit på jobbet och jag var fullständigt utmattad gjorde inte saken bättre. Det var dömt att misslyckas.

Så jag kraschade. Hamnade på psyket. Kraschade igen. Och nu håller jag på att resa mig. Sakta men säkert.

Det är tufft nu. Det gör ont att det just nu inte fungerar mellan D och mig. Men jag försöker ta en dag i taget. Och använda min styrka. Det både gör ont och värmer i själen när jag hör om vilka problem andra har. Det är otroligt tragiskt att de måste gå igenom det de har gått igenom. Men jag blir imponerad och värmd av deras styrka. Och det får mig på något absurt bakvänt sätt att känna mig mindre ensam. Och det känns skönt. För jag känner mig verkligen ensam i kväll.